snuffiesgumma

Det känns verkligen jättejobbig t att vara ofrivilligt ensam. Med Henrik hade jag hittat lugnet och tryggheten jag så länge behövt! Känslan av att någon tänker på en och känslan av att ha någon man alltid tänker på är helt underbar. Jag hade det helt underbart med Henrik. Vi hjälptes alltid åt, ibland var han lite för snäll. Skulle bära alla mina kassar bara för att jag hade ont i knäna. Han städade till mig och rymde upp efter stökiga lilla jag så att det skulle se fint ut när jag kom hem från jobb. Han satt alltid med ett stort leende i soffan när jag kom hem på kvällarna. Blev skitsur om jag inte kom fram och gav honom en puss det första jag gjorde, ne skämåsido inte skitsur men lite purken... Vi var verkligen så passande som personer. Vi hade så mycket gemensamt, så mycket vi kunde prata om och så mycket vi tyckte om att göra, kom alltid överens, har aldrig bråkat, visst det finns alltid stunder då man är lite kinkiga på varandra men något bråk har vi aldrig haft. Älskade honom som person då han inte var ett dugg utseende fixerad och så omedveten om att han såg bra ut. För det värsta jag vet är killar som är utseende fixerade! Han sa alltid de rätta orden, det man mest behövde höra för stunden. Han kunde direkt se på en vilket humör man var på, dra till något skämt om det var så eller bara krama om en å säga hur fin man var. För honom behövde jag inte bry mig om någonting, han brydde sig inte om mina brister och skavanker, han såg alltid bara det finaste i mig och lyfte verkligen fram det! Önskar jag var som han! Att jag inte var utseendefixerad, att jag var mer ordentlig och att jag såg allt det fina i människor och bortsåg från de sämre sidorna. Henrik du var min Ängel!

Detta är så jävla svårt att fatta. Jag vill verkligen ha tillbaka dig och alla våra underbara stunder. Vårt liv!!! Alla säger åt mig att jag inte ska sluta tro på Kärleken, men vad ska jag tro nu. Vill bara ha Henrik, ingen annan. Jag vet att jag är ung och enligt många har jag hela livet framför mig. Men jag ville ha Henrik och jag ville vara ung när jag skulle få mitt första barn. Nu känns det som att alla mina drömmar är krossade! Vid 24 år är det här ingenting man överhuvudtaget har i tankarna att det kan ske.....man blickar bara framåt och planerar en massa. Men vad vågar man planera nu?! Mest av allt hoppas man på någon olycka med en icke smärtsam död så man kan återförenas med Henrik:( Jag vill inte dö men skulle det ske helt plötsligt så skulle jag inte vara ledsen över det, kanske hamnar man då i paradiset igen hos Henrik. Men jag vill leva, vill bara inte leva här utan Henrik, vilket svårt problem att lösa liksom...