Söndagstankar
Varför skulle detta hända just mig eller rättare sagt dig. Jag klarar inte detta. Vill ju ha dig! Vi trodde ju båda att det var lugnt, men Henrik jag kunde tyvärr inte hoppa in i din kropp och känna vad du kände. Önskar jag kunde för då hade jag nog oroat mig mer för dig än vad jag gjorde. Du sa att det var lugnt, att det skulle bli bra. Envis! Men som sagt du kunde ju inte veta, är så lätt att säga i efterhand.
Ska på kalas om 2 timmar, vill inte men måste nog. Förr eller senare måste jag träffa alla, men jag vill inte vara den alla tycker synd om, hatar att vara den personen. Men allt känns så fel Henrik, du ska ju följa med, hålla mig i handen, vara där med mig, komma upp bakom mig å hålla handen runt min midja, åh varför?!
Så fort jag blir själv blir jag så jävla ledsen, när jag är bland människor kan jag skingra tankarna, men när jag är själv blir det så uppenbart att du inte är här:(
Är så ensam, vi älskade ju varandra, är ju inte så att någon gjort slut, att man insett att någon inte älskar den andra. Utan vi älskar ju fortfarande varandra, det mest orättvisa är att vi inte får vara tillsammans. Fan vad jag är klen!! Jag är ingenting utan dig! Behöver dig för att känna mig lycklig, känna att jag betyder något. Behöver dig, vill visa all min kärlek till dig som gror inom mig men som jag nu inte kan visa till dig på det sätt som jag hade velat! Du förändrade mycket inom mig som jag aldrig skulle gå! Jag vågade bli älskad till slut! Jag ville ha barn med dig, innan jag träffade dig sa jag att jag aldrig skulle ha barn. Verkligen aldrig! Men du fick något inom i mig att tänka om! Du fick mig att våga leva, att våga tänka i andra banor! Men nu vet jag inte vad jag ska tro, när allt runtomkring mig alltid bara ska rasa samman. Vi hade något bra, något riktigt fint som ingen kan ta ifrån oss. Men jag önskade att det skulle få vara tills vi blev gamla tillsammans!! Ja till och med den tanken hade jag tänkt. Så då förstår ni vilket intryck denna mannen gav på mig! Inte likt mig att tänka så långt ska ni veta. Älskar dig Henrik! Saknar dina fina ord som gjorde mig så glad!!!
Ska på kalas om 2 timmar, vill inte men måste nog. Förr eller senare måste jag träffa alla, men jag vill inte vara den alla tycker synd om, hatar att vara den personen. Men allt känns så fel Henrik, du ska ju följa med, hålla mig i handen, vara där med mig, komma upp bakom mig å hålla handen runt min midja, åh varför?!
Så fort jag blir själv blir jag så jävla ledsen, när jag är bland människor kan jag skingra tankarna, men när jag är själv blir det så uppenbart att du inte är här:(
Är så ensam, vi älskade ju varandra, är ju inte så att någon gjort slut, att man insett att någon inte älskar den andra. Utan vi älskar ju fortfarande varandra, det mest orättvisa är att vi inte får vara tillsammans. Fan vad jag är klen!! Jag är ingenting utan dig! Behöver dig för att känna mig lycklig, känna att jag betyder något. Behöver dig, vill visa all min kärlek till dig som gror inom mig men som jag nu inte kan visa till dig på det sätt som jag hade velat! Du förändrade mycket inom mig som jag aldrig skulle gå! Jag vågade bli älskad till slut! Jag ville ha barn med dig, innan jag träffade dig sa jag att jag aldrig skulle ha barn. Verkligen aldrig! Men du fick något inom i mig att tänka om! Du fick mig att våga leva, att våga tänka i andra banor! Men nu vet jag inte vad jag ska tro, när allt runtomkring mig alltid bara ska rasa samman. Vi hade något bra, något riktigt fint som ingen kan ta ifrån oss. Men jag önskade att det skulle få vara tills vi blev gamla tillsammans!! Ja till och med den tanken hade jag tänkt. Så då förstår ni vilket intryck denna mannen gav på mig! Inte likt mig att tänka så långt ska ni veta. Älskar dig Henrik! Saknar dina fina ord som gjorde mig så glad!!!
Kommentarer
Trackback
