Ska det vara så svårt
Ska det vara så svårt att bara få som man vill. Fan att jag ska vara så bortskämd, som Henrik skämta med mig i Lissabon då vi fotade mig i en T-shirt där det stod " I´m not spoiled, I´m not, I´m not, I´m not" Jag vill ha Henrik här, jag vill, jag vill, jag vill. Men här hjälper det inte att man nästa alltid fått som man vill. För jag kommer aldrig få det jag vill. Fattar inte hur jag ska orka leva utan min Henrik. De som ser mig på jobb eller när jag stängt av, när jag inte orkar tänka, kan se hur dåligt jag egentligen mår. Hur jävla mycket jag saknar Henrik!!
Jag försöker tänka att han alltid är med mig, att han skyddar mig och att han kan se mig. Men jag vill ju kunna se honom också, jag vill kunna prata med honom. Jag är så jävla osäker i mig själv. Jag är inte den glada, spralliga, trygga människan jag kunde se ut att vara när jag hade Henrik. Jag hade lärt mig att jag också kan mer än vad jag tror, att jag också är en människa som kan göra intryck. Men utan Henrik känner jag mig som ingenting. Det var han jag skulle leva mitt liv med ingen annan. Inga fler dejter, inget mer krångel, allt sånt skulle jag sluppit då jag visste att han var mannen i mitt liv. Och jag visste att han aldrig skulle lämna mig, alla som kände Henrik vet att hade han bestämt sig så hade han bestämt sig och skulle aldrig ändra sig! Jag känner på mig att jag kommer bli en bitterfitta, fast jag inte vill det.
Fan vad jag stör mig att man inte kan ändra på det som hänt. Hatar att döden är så definitiv, att man inget kan göra åt det.
Jag hatar att vara själv. Hatar att inte ha Henrik vid min sida, att kunna messa honom när jag känner mig rädd. För jag är verkligen världens mes. Så jävla mörkrädd trodde jag aldrig att jag var. Nu vet jag varför jag alltid kan sova så fort det är liv och rörelse runtomkring mig. Med rörelse runt mig känner jag mig trygg! Trodde aldrig man kunde må så här dåligt som jag gör nu, trodde att jag mått dåligt innan men det är ju ingenting mot detta. Man får perspektiv på saker och ting. Men jag behövde verkligen inte detta. Det enda jag behöver är Henrik. Kan det vara så svårt?!
Jag försöker tänka att han alltid är med mig, att han skyddar mig och att han kan se mig. Men jag vill ju kunna se honom också, jag vill kunna prata med honom. Jag är så jävla osäker i mig själv. Jag är inte den glada, spralliga, trygga människan jag kunde se ut att vara när jag hade Henrik. Jag hade lärt mig att jag också kan mer än vad jag tror, att jag också är en människa som kan göra intryck. Men utan Henrik känner jag mig som ingenting. Det var han jag skulle leva mitt liv med ingen annan. Inga fler dejter, inget mer krångel, allt sånt skulle jag sluppit då jag visste att han var mannen i mitt liv. Och jag visste att han aldrig skulle lämna mig, alla som kände Henrik vet att hade han bestämt sig så hade han bestämt sig och skulle aldrig ändra sig! Jag känner på mig att jag kommer bli en bitterfitta, fast jag inte vill det.
Fan vad jag stör mig att man inte kan ändra på det som hänt. Hatar att döden är så definitiv, att man inget kan göra åt det.
Jag hatar att vara själv. Hatar att inte ha Henrik vid min sida, att kunna messa honom när jag känner mig rädd. För jag är verkligen världens mes. Så jävla mörkrädd trodde jag aldrig att jag var. Nu vet jag varför jag alltid kan sova så fort det är liv och rörelse runtomkring mig. Med rörelse runt mig känner jag mig trygg! Trodde aldrig man kunde må så här dåligt som jag gör nu, trodde att jag mått dåligt innan men det är ju ingenting mot detta. Man får perspektiv på saker och ting. Men jag behövde verkligen inte detta. Det enda jag behöver är Henrik. Kan det vara så svårt?!
Kommentarer
Trackback
