snuffiesgumma

Alla jävla företag ska påminna. Där har jag messat det, här har jag fått det messet. Här tänkte jag alltid på Henrik att han fortfarande låg å mös i sängen, här visste jag att han var påväg till badmintonen! Allt ska påminna om hur jag fortfarande vill ha det, idag känns som en sån dag då jag verkligen skulle behöva krypa upp i henriks famn och burra in mig. Den jag behöver mest här på jorden, den man stöttar sig mot när man är ledsen och mår skit finns inte här:( Vem ska trösta mig när ingen annan än han kunde det?! Jag behöver ju Henrik! Det är lät att intala sig själv och innerst inne säger förnuftet till en att han aldrig kommer tillbaka. Men jag hatar förnuftet. Jag vet att jag inte kan ändra på det.....men fan vad jag skulle vilja det! Det är helt fel allting. Det är helt fel att sängen är tom på morgonen, att ingen är hemma när jag kommer hem, ingen fika på aldas, ingen som ibland fortfarande myser i sängen när jag kommer hem på förmiddagen emellan jobb, ingen som jag kunde ta en powernap med innan jobb, bara krypa upp i famnen å somna gott, ingen som ibland vinka av mig med bussen, ingen som ibland står å väntar på mig vid busshållplatsen på kvällen....äh jag kan inte ropa upp allt.....men ALLT är verkligen fel.

Det värsta är att det alltid kommer vara såhär. Det här går inte att fixa, det kommer aldrig att bli bra! Jag har alltid haft mer eller mindre otur, men innan har jag iaf haft tur i oturen. Men detta är bara en katastrof som inte går att rädda och jag kan inte undvika den. Det är Jag (familjen) som är drabbade. Just nu känns det som att vara fast i något man aldrig kommer ta sig ur:( Vi kommer få leva med denna sorgen och saknade hela livet!

Jag vill så gärna tro att Henrik alltid är hos mig och att han vakar över mig men jag har så svårt för det för jag varken ser, hör eller känner av honom:(

Jag kommer alltid att älska dig min snuffie!!!