snuffiesgumma

Drömde inatt om Henrik. Vi var nere på stan med Jenny och några andra. De skulle ta bussen hem, men jag sa att jag ville gå. Henrik sa att vi också borde ta bussen. Jag undrade varför och han sa därför att det var mörkt? Skumt. Men väl på bussen började jag gråta, var som om detta skulle vara nu efteråt, att han fortfarande levde, att han hade klarat sig och legat på sjukhuset ett tag. Iallafall började jag gråta, gosade in mig i hans famn och berättade hur orolig jag var för att det skulle hända igen, att jag inte ville förlora honom:( Han blev klart orolig som han brukade bli när jag var orolig över något, han klappade mig på pannan, kramade mig hårt och satt å tröstade mig och jag kände mig så trygg. Så som bara han kunde få mig att känna! Fan, det är så jävla orättvist, kan inte fråga sig själv varför tillräckligt många gånger! Jag behöver Henrik!!!