snuffiesgumma

Att vara i lägenheten är inte så hemskt som jag trodde. Kan nästan kännas lite skönt, som att Henrik vakar över mig... För någonstans hoppas jag ändå att han finns med mig, att han kan hjälpa mig att påverka mina val i livet. Det känns bara som en hemsk mardröm, jag hoppas bara att han en dag ska komma in genom dörren som vanligt som om ingenting har hänt:( Jag liksom hoppas fast att jag vet att det aldrig kommer ske.

Jag känner mig bara så jävla ensam. Har aldrig bott själv! Hur gör man, vad gör man? Antingen har jag bott hemma eller med Henrik. Om man inte räknar med Halmstad men då messade vi och pratade varenda dag. Å så fort jag fick möjlighet körde jag hem till Henrik! Jag vet liksom inte vad man gör när man bor själv?! Och jag vill inte vara själv, inte på detta sättet. Vill verkligen ha Henrik. Han var verkligen mitt största stöd här i livet, finns ingen som fått veta så mycket om mig som han. Så skönt att ha honom, jag kunde vekligen säga allt utan att skämmas eller att han skulle tycka att man var knäpp. Kunde verkligen vara mig själv, knäppa jag liksom. Kanske bara Henrik som förstår detta...

Drömde förresten att vi kysstes i förrgår natt, å vad skönt det var! Sjukt verklig dröm.

Nä jag måste nog ta mig till jobb snart. Ikväll blir det kanske hamburgare hos Jossan, funderar på att höra om jag kan komma upp! Ska nog göra det:)

Jag älskar dig Henrik. Å Ella saknar dig, hon undrar var hennes lekman tagit vägen:(