snuffiesgumma

Så arga och ledsen. Tänk om Henrik själv hade kunnat förhindra det om han inte varit så jävla envis. Visst han trodde väl bara att det var hem och vila som gälde så skulle allt vara bra igen. Inte tänkte han att han skulle ramla ihop och dö mitt framför ögonen på mig. Men fan förlåt Henrik att jag är arg på dig men jag vill bara ha dig här!!!

Jag vill inte leva med denna sorgen hela livet. Så jävla bittert. Jag kommer aldrig igen bli den person jag varit. Kommer aldrig våga glädjas på samma sätt som innan, kommer ha svårt att älska till 100% och jag kommer vara ännu räddare och oroligare av mig än vad jag redan var. Usch kan tänka mig att Henrik mår riktigt dåligt att se mig nu. Kan se hans oroliga blick framför mig, den han alltid hade när han såg mig ledsen. Vill inte att han ska må dåligt eller vara ledsen. Han kunde inget veta och det är så lätt att vara efterklok.

Fan det har gått 2 jävla månader av ett år som kommer bli det tuffaste i hela mitt liv (förhoppningsvis ska det väl inte hända mer elände?!) Jag vill inte leva såhär samtidigt som jag inte vill ha något ogjort, förutom det som sista som hände. Vill ju sitta där i "vår" bil, Sitta och heja när Henrik spelar fotbillsmatcher, ligga i "vår" säng. Sitta på "vår" balkong och dricka vin! Kan någon förklara för mig att jag klarar mig utan Henrik?! För jag känner inte att jag gör det, behöver prata med honom, behöver höra saker från honom för att känna mig stark! Behöver få säga saker till honom för att känna att jag har någon nära som jag kan prata med.