snuffiesgumma

Sitter själv i lägenheten:S Blev så idag, var uppe hos Jossan och Kringlan innan å klockan blev för mycket för att mamma skulle komma hit. Känns så sjukt ensamt, fast att jag har varit här ensam så många gånger så har jag aldrig varit så ensam på detta sättet. Jag har alltid haft Henrik i mina tankar, messat med honom, kanske pratat med honom i telefon å vetat att han snart skulle komma hem. På något sätt e detta så ofattbart. Vem tror eller tänker att ens pojkvän bara ska dö, vara borta på någon sekund och aldrig mer komma tillbaka?! Helt obeskrivlig känsla, totalt overklig. Nu vet jag hur utsatta vi verkligen är, att man inte är odödlig. Har aldrig trott att man kunde vara så beroende av en människa. Att ens värld verkligen rasar samman utan honom. Värst är tanken jag har om att jag alltid kommer leva mitt liv å tänka hur vi hade haft det och att jag alltid kunde haft ett bättre liv med Henrik vid min sida:( Vill verkligen inte leva mitt liv med tanken....tänk om?!

Sen har jag konstiga funderingar som jag inte vet var jag ska ställa mig till dom. Ser henrik mig, kan han höra när jag pratar med honom, kan han stötta mig eller är han bara helt borta?? Vet inte vad jag ska tro:( Vet bara att jag saknar honom något djävulskt, skulle kunna göra vad som helst för att ha honom här hos mig nu.

Måste försöka sova nu....