snuffiesgumma

Vill inte att tiden ska gå så fort:( Snart har det gått 3 månader. Jag vill fortfarande känna känslan av när du rör vid mig som om det var igår. Vill bara ha dig här hos mig, se ditt underbara leende och höra ditt skratt. Ingen som skrattar så mycket som du och inte så underbart gulligt som du gjorde det. Vill vara galen med dig igen. Men dig kunde jag släppa loss, vara mig själv. Dampa på bussen, väla ja varsom utan att du skulle tycka jag var konstig. Jag behövde inte längra ut å dansa som jag gjorde innan för att skaka loss. Med dig kunde jag göra det varenda dag på ett eller annat sätt. Nu känner jag bara att jag måste göra något varje dag....kan inte sitta stilla och vara ensam. Samtidigt känns det då som att jag förtränger, förtränger att du inte är här längre. Jag är ju bara iväg en stund och när jag kommer hem kommer du vara där och pussa mig.

Kan ni tänka er en sak? Tänk er att ni hatar ert liv, ni kan göra något åt det, hitta någon ny om det tagit slut med exet, ni kan gå vidare, skita i allt och bara vara. Men om ens älskade går bort vill man ju inte göra något åt det, man vill inte gå vidare, man vill inte leva det "nya" livet man måste leva. Men man måste ändå "gilla läget" ja eller kan man ju lägga sig ner och dö. För mig är valet självklart att jag inte kommer lägga mig ner och då, men valet är inte säkert att man vill "gilla läget". Men ändå måste man det! Man måste gå vidare....eller vet inte om man kallar det gå vidare, men iaf lära sig att leva med det... Äh skitsamma detta blev yrigt men ville bara att ni skulle förstå hur det känns.....som sagt det känns väldigt förvirrat och ensamt.