söndag morgon (för mig iaf)
Vaknar varje morgon med tanken varför jag överhuvudtaget behöver gå upp ur sängen idag? Kan någon hjälpa mig att få svar på den frågan. Jag ville ju leva med Henrik, han fick mig att känna mig så hel, och jag behöver hans energi runt omkring mig! Nu är jag återigen bara en vilsen själ. Men nu med vetskapen att det finns en "där uppe" som älskar mig över allt annat och som jag älskar över allt annat men vi kan inte vara ihopa... Önskar så att han bara skulle komma in genom ytterdörren med sitt underbara leende å bara komma och krama om mig....jag skulle behöve det!!! Men varför plåga sig med den tanken när man vet att det aldrig kommer att ske??!!
Du kanske borde gå vidare med ditt liv och tänka på något annat. Det känns som du älter samma sak om och om igen. Det gör det bara svårare :( Jag förstår att detta måste vara det värsta som kan hända en människa! Jag lider verkligen med dig! Men jag tror på dig och jag tror att du kommer kunna gå vidare och få ett underbart liv!!!
Tack! Men tror inte det är så konstigt att jag ältar, visst det gör det jobbigt men jag tror inte riktigt man vet hur det är förrän man varit med om det. Skulle nog kunnat sagt samma sak innan detta hände men nu vet jag hur det verkligen känns. Det är inte bara att gå vidare men man lär väl sig att leva med det.... Men snällt att du tror på mig.
