snuffiesgumma

Så livs levande...så ovetande om sitt öde!!! Inte kunde han veta eller förutse detta. Vi satt å planerad måndagen i bilan på väg hem, allt vi skulle göra.....varför?! Saknar dig som fan Henrik...en kram av dig nu skulle kunna få mig att le i ett år minst framöver, en kyss skulle få mig att skratta av hysteri. Aldrig har jag saknat någon såhär sjukt mycket, aldrig skulle jag tro att jag skulle sakna just dig såhär mycket, du skulle ju alltid vara vid min sida. Skulle aldrig behöva sakna dig, bara längta efter dig de få timmarna vi inte sågs.

Gillade mitt liv så himla mycket så som det var, inga krav, måsten, bara ta det lugnt och ha saker att se fram emot. Känslan av att alltid ha någon där och bara känna lugnet. Nu irrar jag runt efter något att göra hela tiden, jobbet har inte längre blivit en sak man bara går till för att så snabbt som möjligt vara överstökat så man kan komma hem till älsklingen igen efter att ha saknat honom sådär lagomt mycket. Jobbet har blivit min vardag, men samtidigt något jag inte vill gå till för att efter jobbet vad har jag då att se fram till?! Ensamheten?! Hatar att vara ensam, det värsta jag vet. Datorn har blivit min sambo....IGEN!  Hatar det, men det är som ett tvång, inget att göra, jahapp då plockar jag fram datorn. Och vad gör jag där??? Ingenting mer än att snokar på jävla facebook, på alla som har det så perfekt:( (tror jag iallafall, men så är det ju säkert inte)
Jag som hade kommit ifrån mitt "datorberoende". Jag kunde glömma att vara där inne på flera dagar, Henrik var ju min sambo....äntligen...inte datorn. Gah fuck vad jag saknar min Henrik, han var så jävla mycket snyggare, finare, snällare, bättre, underbarare än denna jävla datorn!

Så nu har jag fått spy av mig lite. Saknar mitt hjärta! Du är så fin som jag brukade säga...